Genom åren har jag fått den stora äran att få vara med på några dragspelsgalor, bland annat två stycken på Gotland.

2011 som årets fastlandsartist och 2012 som konferencier då jag fick presentera mina största bardomsidoler Bröderna Lindqvist.

I mitten av 1980-talet var jag dansare men framförallt spelman i Kalmar folkdanslag. Det blev en hel del uppvisningar för allmänheten i Kalmar med omnejd men också utomlands.

Som dansare fick jag glädjen att vara med i Nygammalt 1985 och som spelman på uppvisningarna utomlands, bl. a. i Nederländerna och Tyskland.

En av spelmännen var Marianne Norrby, en gotländska med stor vänlighet och humor. De senaste åren före hennes bortgång var hon med i dragspelsklubben Gutebälgarna från Visby.

På bilden sitter Marianne och jag vid vattnet i Revsudden midsommardagen 1985 och spelar Baggbölebäckens klagan.

Sov i ro Marianne.

Nu gör jag ett stort hopp framåt i tiden.

I februari 2006 gick flyttlasset till Skälshult i Vimmerby kommun. Efter några år, närmare bestämt 2010, blev det ett besök på dragspelsstämman i Vimmerby. Resultatet av det blev till ett medlemskap i Vimmerby dragspelsklubb.

Till en början höll jag mig i bakgrunden för att bekanta mig med både låtar och gubbar. Efter att jag blivit varm i kläderna blev jag mer och mer en frontfigur för klubben, där jag tillslut på ett årsmöte blev vald till spelledare.

Under tiden jag var med i klubben hade undertecknad och Bert Hermansson dragspelskurser i klubbens regi genom ABF år 2011.

Fram till dess var jag pianodragspelare helt och hållet, men vid ett tillfälle skulle en bekant till Bert sälja ett knappdragspel. Bert frågade mig om jag ville värdera spelet, så jag tog hem det och började testa tonenerna i bas och diskant. Plötsligt började jag att spela på det med lite enkla melodier och upptäckte att jag kunde spela på knappdragspel, vilket jag under alla år hade sett som en näst intill omöjlighet för min del.

Intresset för pianodragspel hade minskat betydligt och jag var nära att sluta spela av ren tristess, men upptäckten av att jag kunde börja spela knappdragspel gjorde att jag fick en nytändning och bestämde mig för att lära mig spela ordentligt på just knappdragspel.

Jag har alltid haft väldigt lätt för att lära mig nya saker och det här blev en ny utmaning och det tackade jag Bert Hermansson för flera gånger. Bert och jag övade tillsammans många gånger och till slut spelade vi offentligt under namnet "Knappdraget".

Att spela tillsammans med Bert Hermansson blev bland det bästa och roligaste i mitt musikliv, men tyvärr varade det inte så länge med anledning av att Bert drabbades av cancer som gjorde att han lämnade jordelivet.

Jag saknar Bert, både som person och att spela med honom, för vi hade alltid roligt och trevligt i varandras sällskap.

Sov i ro Bert Hermansson, saknaden är enormt stor.

Bilden är tagen vid en spelning för "di gamle" på äldreboendet Granen i Vimmerby. 

Året 1985 blev en milstolpe i spelmanslivet. 

På sommaren spelade Oskarshamns dragspelsklubb ute mellan Pingstkyrkan och Stadshotellet. I det gänget var det med en yngre förmåga med dragspel på magen. Han heter Peter Stavervik (då Johansson) och hade ett spelsätt som tilltalade mina öron, men det var inte då jag frågade om vi skulle spela tillsammans, det kom senare på hösten samma år och av en ren tillfällighet på biblioteket.

När väl frågan var ställd träffades vi hemma hos honom i Figeholm och övade ett antal gånger och första spelningen kom senare den hösten med gott resultat.

1986 utökade vi orkestern till en trio med en mycket bra och trevlig trummis från Mönsterås med namnet Åke Berglund. 

Vi var ju tvugna att komma på ett namn som skulle göra oss lite kända också. Med anledning av var jag är född och delvis uppväxt blev namnet Döderhultarna, men också för att Oskarshamn tidigare hette Döderhultsvik och att den kända träskulptören Axel "Döderhultarn" Pettersson kom härifrån.

Under det namnet blev vi kända i nästan hela Småland samt Göteborg och fick många spelningar under åren 1985-1991.

Vår sista spelning tillsammans blev i Urshult för en entusiastisk publik på drygt 700 personer, en succé med andra ord. Döderhultarna splittrades 1991 av olika anledningar bl. a. studier, flytt och militärtjänstgöring men Åke Berglund och jag fortsatte spela tillsammans i andra konstellationer.

Tyvärr avled Åke Berglund bara några dagar innan han skulle fylla 44 år. Frid över hans minne.

Du är fortfarande saknad av oss. Sov i ro Åke.

Hösten 1982 fick jag en förfrågan från en vän till familjen, Bruno Olofsson, om jag ville bli sångare, keyboardist och dragspelare i Scaniaorkestern. Jag rapade genast fram ett "ja tack" och det blev fem mycket trevliga år med de grabbarna.

Något som varit en tradition för Scaniaorkestern var att spela för Stångehamns stugförening i Oskarshamn varje midsommarafton.

På eftermiddagen klädde de med björkris in en liten lastbil med öppet flak, där Bruno och jag satt med dragspel och gitarr spelandes sommarmelodier medan vi skjutsades runt i Stångehamn och plockade upp barn som ville vara med på dansen kring midsommarstången.

Väl framme vid ladan i Stångehamn klev vi av och förberedde oss och drog så småningom igång dansen kring midsommarstången med barnens sång och skratt till vår musik där våra hjärtan fylldes med stor glädje.

Efter det fick vi ett par timmars paus innan det blev dags att spela på kvällens midsommardans för de vuxna, som nöjda hasade omkring på dansgolvet till musiken med kramar och smek.

Vi engagerades flitigt att spela till dans på servicehuset Solbacka i Oskarshamn till de äldres stora glädje. Bilden nedan är tagen vid ett av dessa tillfällen. Jag står i bakgrunden med dragspelet på magen och Bruno i förgrunden med sin gitarr. En halv trummis kom också med men basisten hamnade tyvärr utanför bilden. Den här kvällen dansade mina farföräldrar så att svetten skvätte lite på Bruno, hehe.

Bruno gick ur tiden i april 2020 

Frid över Bruno Olofssons minne. 

Under årens lopp har det blivit ett antal besök på diverse dragspelsstämmor, t. ex. Mariestad, Vimmerby, Målilla, Nävelsjö, Norrköping, Linköping, Skövde, Oknö och Yxefall utanför Kisa.

Den bästa av dessa dragspelsstämmor var Mariestadstämman med härliga människor i Mariestads dragspelsklubb som arrangerade det hela. Ett mycket välarrangerat evenemang i deras regi. 

Första året jag besökte stämman i Mariestad var jag en vanlig besökare med dragspelet på både ryggen och magen. Andra året engagerades jag att vara konferencier både fredagen och lördagen där jag på lördagskvällen fick den stora äran och glädjen att presentera den nu mer framlidne Roland Cedermark. Frid över hans minne. 

Jag fick väldigt fina recensioner i tidningen Dragspelsnytt (se bild nedan).

En sak är i alla fall säker, på dragspelsstämmor låter det mer illa än bra och alkoholen är tyvärr en av de bidragande orsakerna men alla dricker inte alkohol för att det ska låta illa. 

Efter 2010 öste det in många spelningar, speciellt för PRO-föreningar i Hultsfred, Västervik, Oskarshamn och Högsby kommuner.

En PRO-förening som jag spelade för fem år i rad var Hjorted och deras sillfest på Hjotheden vid vackert väder. Samtliga fem spelningar för dem är de absolut bästa spelningarna jag har haft för en PRO-förening. Jag vill rikta ett stort, varmt och hjärtligt tack till Hjorteds PRO-förening för dessa fantastiska, underbara och roliga tillställningar.

Hej, Lennart Adolfsson här. 

Jag är uppväxt på landet omkring trakten av Björnhult i Oskarshamns kommun. På den tiden hade jag efternamnet Gustafsson. Bodde då på en plats som heter Branthult i ett hus som min farfar och farmor byggde själva, med lite hjälp av goda vänner då och då.

Min fjärde födelsedag, året 1969, blev början på mitt spelmansliv då jag av min far fick mitt första instrument, en enkel elorgel med pianotangenter till höger och dragspelsbasar till vänster, ett liggande elektriskt pianodragspel kan man säga. Den orgeln fingrade jag mycket på ända fram till julafton 1973. Mina farföräldrar hade lyckats att hemlighålla innehållet i det största paketet som låg under julgranen. Några dagar före julafton fick jag se det stora paketet och spänningen om vad som fanns i det steg för varje dag fram till öppningsdags.

Äntligen fick jag öppna paketet och det första jag såg var en svart väska med en konstig rundad form på ena sidan. Jag öppnade väskan och fick då se mitt första riktiga dragspel. Den glädje och lycka som bubblade inom mig gjorde att allt omkring mig blev som en suddig tillvaro, det var bara dragspelet och jag som existerade där och då.

Från julaftonskvällen fram till vårterminens start i januari hade jag mer eller mindre dragspelet på mig nästan både dag och natt. Jag gick fram och tillbaka i huset spelande mestadels på bassidan. Det hör till saken att en god vän till familjen, Sture Olgert från Växjö, ett par veckor före jul hade visat mig på elorgeln hur man basar på riktigt. Nu var spelmanslivet igång på fullaste allvar.

Jag med mitt första dragspel.